barrowski

När jag sluter ögonen vaknar jag upp i en parallell värld. Jag ligger i en stor säng med ett fluffigt gyllene överkast. Små speglar blänker i taket. Stora valvlika fönster utan glas gapar mot en oändligt lång öken där sanddynor breder ut sig, och jag tror att jag befinner mig i Indien. Långt bort smyger sig solen ner framför en röd horisont. Allt rör sig mycket långsamt i en slags harmoni med allt annat. Sandkornen vandrar stillsamt med vinden. Oranga och guldfärgade silkestyger som hänger ner från taket, och runt fönstervalven, dansar i vindens mjuka rörelser. Fastän allt runt omkring mig är i långsam rörelse känns det som att jag själv befinner mig i något slags vakuum. Inga ljud når mina öron, inga vindpustar når min hud.

Jag får syn på en stor gammal bok som ligger mitt på golvet framför sängen där jag ligger. Jag öppnar den tunga läderpärmen som omsluter de  tunna gula pappersarken och överraskas av det jag ser. I boken finns bara handritade bilder på mig. Mig från olika vinklar. Olika platser. Olika tider i mitt liv. Varje bild fångar en känsla djupt rotad inom mig. Varje bild hade en historia att berätta.

Jag bläddrar fram till kapitel 22. Där tar bilderna slut. Jag tar fram en penna ur ett skrin och målar en ny bild på det tomma bladet. Jag vet inte vad det ska bli, men i mitt impulsiva och kaoslika skapande av linjer och detaljer träder häpnadsväckande nog en organiserad bild fram. Det var inget jag någonsin sett tidigare, så jag antog att det måste vara framtiden.

Precis som med de andra bilderna, fångade den en känsla djupt inom mig. Men det var en känsla jag aldrig känt förut. En känsla som ändrade riktning för varje nytt ögonblick. Det var en känsla av sötma, av värme, av blindhet, av oskuldsfullhet och av tillit. På bilden såg jag dig.