barrowski

Till den där grisiga killen på krogen: Du är bara kött och ben. Dina tankar är inte dina, du är en skugga av ett sken. Du tror du är en vinnare, och tänker aldrig om. Ett hårigt djur med stolta horn, men insidan ekar tomt. En droppe löst i blodet, skål. Du når nya höjder med mängder av alkohol. Men längst ner från lägst är ingenstans att glänsa på. Du är ett fyllo och en vilsen själ som alltid tror att du ska få. Dina äventyr i livet imponerar inte på mig, och jag är inte en särskilt svårimponerad tjej. Jag vet inte ens om det känns värt att rimma, om din meningslösa uppenbarelse som en gång mötte min hornhinna. Jag tror fan att jag slutar redan här, för om orden blir för många tror du väl att jag är kär. //Den där tjejen som gick på krogen bara för att dansa lite.

Det är tidig sommarmorgon ute i Noor. Regnets porl utanför fönstret hörs som mjuka små plask mot sten och gräs. En fluga som hittat skydd under taksockeln putsar elegant sina glansiga regnbågsskimrande vingar. Fågelkvitter studsar fram genom luftens rymd. Trädbladens försiktiga rasslande kommer och går när vinden sveper förbi. Ett bullrande hörs uppe i skyn från ett flygplan lång bort.

Alla vågorna av ljud flyter in i varandra och skapar en orkester av liv. Mitt sinne känns för begränsat för att hinna uppfatta alla ljud på samma gång. Det lite skarpare fågelkvittret med sina melodiska sånger fångar med jämna mellanrum min uppmärksamhet framför allt det andra utan att jag kan styra över det. Mitt inre masseras av den kvittrande symfonin och jag sjunker in i en slags trans. Jag sluter ögonen och ser ett explosivt mörker med transparenta ljudmönster som rör sig. Jag är endast ett element som ger ifrån mig ljudvågor, och jag flyter med ut i rymden bland alla andra vågor som genom luften berör och kommunicerar med varandra. Jag pressar mig emellan, dansar med, dyker under, flyter över, stöter ifrån, och smeker vågorna runt omkring mig. Jag ser energier som söker organisation och lugn i sin färd genom rymden. De stannar aldrig, de byter bara skepnad i och med att de har utbyte med varandra. Jag öppnar ögonen igen och kollar ner på mina händer och resten av min kropp. Plötsligt sögs jag tillbaka in i mitt skal, under den hud som utgör min barriär mot den omgivande luftens atomer. Jag känner den pulserande värmen som pressar utåt när blodet rör sig i kapillärerna. Jag blir trött av att tänka vidare på den komplexitet som utgör hela min fysiska kropp, så jag sluter ögonen igen och styr istället tillbaka tankarna på att jag är en våg som rör mig i harmoni med de andra vågorna ute i luftens rymd.