Något så vackert.
Men du var som en tickande bomb. Plötsligt sprack det som aldrig var helt, och bitarna du är spreds åt olika håll. Jag hade aldrig någon chans, men inom mig har nu en del av dig fastnat någonstans.
Stackars dig som inte vet vem du är, som måste laga dig själv innan du kan bli kär. Jag får skylla mig själv. Att jag råkade vara där, att jag råkade tro, att jag lät dig komma in i mitt hjärta under mitt skinn. Jag står kvar, se! Du kan få mig så lätt, så flå mig och stjäl mig och ta allt jag äger. Jag ska inte tro att jag är någon speciell här under mina kläder. Allt du fick mig att först tro, förstår jag nu bara var en del av din illusion. Du måste bara ha-ha-ha. Så du tar. Men allt kan ju inte smaka gott, så tugga hårt och spotta bort. Det var mitt hjärta förresten, som var i din mun. Men kött som kött, det smakar ju så gött. Det värsta är att du tog min röst. Vart jag än mig vände kunde jag inte be om någon tröst. Så nu låter jag allt komma ut . Tills det svider, kliar. Tills jag blir blind och apatisk. Tills jag fattar att jag sålt mig själv helt och alldeles gratis.
