barrowski

Hat- ett tyngande och farligt ord. Som en laddning som avfyras i alla riktningar, splittrar och svärtar. Det omger oss i våra svåra stunder. Påminner oss om våra plågor, våra mörkaste sidor, våra brister. Hat urholkar och tömmer. Man blir inte fylld av hat, liksom man blir fylld av kärlek. Man blir tom på ett tragiskt och plågsamt sätt. Människor som hatar styrs inte av medmänsklighet. De styrs av rädsla.

Du fick något inom mig att flaxa till. Det var inte fjärilar i magen, det var flygande elefanter. Jag snubblade in i en snårig skog och rev mig blodig i en kamp att inte fastna i tankar som inte blev till ord som inte blev till något alls. Det skar igenom mig som krossat glas när jag förstod att våra världar skulle separeras. Regn som mötte solsken var en regnbåge bara mina ögon kunde se. En anledning att känna att tänka att le. Med känslor som vädret, färger i himlen som bara var ett sken. Nu finns det inget lika ont som att se det vackraste ansiktet jag nånsin känt i snön på marken i kylan i stormen i livet i evigheten. Varesig det är början eller slutet på något fint var det livet som drabbade mig. Nu är jag sjuk och kan inte ta mig upp. Jag väljer ensamheten med dig, även om du inte valde elefanter och regnbågar och meningen med livet med allt med mig.