barrowski

... att det är så typiskt jävla tjejigt att skriva dikter om kärlek. Men jag kan inte hjälpa det. Jag har ett överdrivet behov av penna och papper. Jag skriver något nästan varje dag. Var väl delvis därför jag startade den här bloggen också. Det känns som terapi, för jag har liksom ett överdrivet behov av att uttrycka mig. Måste sjunga jämt när jag är hemma (folk blir galna på mig) och jag är ganska fysisk av mig, gestikulerar och grimaserar när jag pratar och gillar att dramatisera saker. Men, enough said.
Såhär ser en liten text/dikt/sång/kalla-det-va-fan-du-vill om kärlek, som jag skrev igår kväll:

Mitt huvud drunknar
i tvångslika tankar
Fattade aldrig att jag kunde bli såhär plågad
Vill bara vara nära dig
men jag är ju en idiot
Hur ska jag klara mig
jag får aldrig något vettigt gjort
Sätter fingrarna i kläm, om och om igen
Orden bara fastnar
jag nästan gråter fast jag skrattar
situationen blir en pinsam ironi
liksom tanken att det nånsin skulle bli vi
men jag hoppas och jag tror
att kärleken inte just gick och dog

Den är verkligen inte nåt överdrivet genialiskt, men kändes najs att skriva av sig lite på ett tangentbord liksom! Det här ska jag lätt fortsätta med. Har så sjukt mycket kladdtexter i kollegieblock överallt i mitt rum...och nu har de äntligen ett syfte: Att hamna på bloggen! Weheeey =D